.sockervadd.

sockervadd i huvudet. de senaste dagarna har jag bara gått runt i något slags bedövat vaacuum utan att kunna tänka ordentligt. finns liksom inget att säga. folk runt omkring mig verkar inte ha märkt något, men jag är så sjukt frånvarande. idag är första dagen jag är hungrig på snart en vecka. har bestämt mig för att hoppa av min sommarkurs. jag orkar inte gå dit. dessutom vill jag finnas till hands om min syster behöver mig.
jag har så svårt att förstå att hon verkligen har cancer det är så många i familjen och släkten som har dött av det att jag knappt vågar tänka tanken alls. och även om allt går bra så kommer hon ändå alltid ha risken kvar. jag orkar inte greppa.
min mamma dog i cancer, min morfar, systers pappa och ett par i deras släkt. det är för många för att oddsen ska vara bra. men jag måste hoppas. jag har inget annat val.

dessutom ska jag åka till köping i nästa vecka och hälsa på min farmor-mormor som har KOL, och som vi inte vet när hon dör.

allt är mest skit. jag är inte ens glad över att vi har skrivit kontrakt på vår lägenhet i eskilstuna eller någonting.